St. Barthélemy i dag

I dag är St. Barth en fransk ö som administreras från Guadeloupe. Sedan 1946 förvaltas ön av Guadeloupe och behandlas av Frankrike som en kommun, St. Barth har sin egen borgmästare. I dag lever ca 6 900 människor på ön. Det finns inga jordbruk kvar men det finns 30 fiskare. Om de inte skulle ha haft turismen skulle det troligtvis endast bo runt 3 500 personer på ön. Mellan 1 000-1 500 personer arbetar på ungefär 60 hotell och på 80 restauranger. Ca 700 personer jobbar i butiker och affärer och en del jobbar inom byggbranschen.
Utan turismen skulle St. Barthborna inte klara sig ekonomiskt, turismen är den största inkomstkällan. Även fast ön är liten öppnas nya hotell och restauranter varje år. St. Barth är en av de mest välskötta och välbärgade öarna i Västindien, arbetslöshet och fattigdom finns inte.
Man har det mesta på ön: sjukhus, polis, turistkontor, hotell, restauranger, barer, affärer mm. St. Barth är en väldigt välmående ö. Befolkningen lever inte i lyx men de har alla bostad. Till skillnad från andra öar är 90 procent av invånarna vita och 10 procent är färgade. På andra öar är det tvärtom. De vita härstammar från franska Normandie och Bretagne.

Utvecklingen har gått väldigt fort. Så sent som på 1960-talet fanns det ingen el och endast ett fåtal bilar.

1945 var ett år som kom att betyda mycket för St. Barth. Då landade det första flygplanet. Det finns endast en plan del av ön och den befinner sig vid stranden i St. Jean. Där fick flygplatsen sitt säte. I slutet av 1960-talet blev landningsbanan klar. En ordentlig flygplats har endast funnits sedan 1984, den senaste tillbyggnaden var klar 1995. St. Barthélemys flygplats har fått namnet Aeroport Gustav III. Landningsbanan är fortfarande bara 685 meter lång och det kan endast landa små flygplan för 20 passagerare.

Mycket hände på 1960-talet. Gustavias hamn var i väldigt dåligt skick och gjordes i ordning genom att den muddrades. Idag har alla el men det hade inte alla då. På 60-talet hände också något som har stor betydelse för St. Barthbornas syn på Sverige och Sverigetiden. Olle Nyman, som vid den tiden var ordförande i St. Barthélemy sällskapet, var på ön och satte upp skyltar med svenska gatunamn. Detta gjordes i samråd med befolkningen. Nu kan man läsa både de svenska namnen på gatorna och de franska namnen. Under 1960-1980-talen har ön utvecklats otroligt mycket, men den störta utvecklingen när det gäller turism har skett det senaste årtiondet. Många fransmän och amerikaner kom till den lilla västindiska ön och turistboomen har fört med sig många bra saker. Tack vare den räddades Gustavia från sönderfall. Så sent som på 1970-talet fanns ruiner kvar sedan den ödesdigra branden 1852 som förstörde stora delar av Gustavias västra sida.

Den skattefrihet som Sverige införde 1785 gäller faktiskt fortfarande, om än mycket omdiskuterad, och St. Barthborna är inte så pigga på att införa skatter på ön. Franska skatteinspektörer har besökt ön för att införa skatt, men har inte lyckats. Skatterna ska gå till vägar, skolor, sjukvård och andra behövande instanser men St. Barthborna sätter sig emot detta förslag. Den 31 mars 1999 anlände 7 skatteinspektörer och 30 kravallpoliser till ön. Dessa var skickade från Guadeloupe av franska staten. Ungefär 100 St. Barthbor hade samlats och var beredda att kämpa emot dessa poliser som var beväpnade med tårgas. Tårgasen användes men det hindrade inte öborna från att fortsätta protestera. De franska skatteinspektörerna hade ingen chans att göra sig hörda på ön. Det har besökt ön flera gånger och varenda gång har de mötts av befolkningen som har samlat ihop sig. Det går en telefonkedja runt ön så fort inspektörerna är på väg. Förutom att detta har hänt på ön är det en väldigt lugn ö. Det finns poliser men de har inte mycket att göra. På andra öar i Västindien är kriminalitet ett väldigt stort problem. Gå ute sent på kvällarna är inte alls farligt på St. Barth. Barerna och restaurangerna stänger runt elva och något vidare nattliv på ön finns det inte.

St. Barth har över 200 000 besökare varje år, mer än hälften kommer med båt, mestadels endagsresenärer från grannön St. Martin. De flesta som besöker ön är fransmän eller amerikanare.

Det är väldigt dyrt att köpa mark på St. Barth. Men det byggs hus flitigt i alla fall. Allt fler upptäcker att St. Barth är en underbar ö och turismen ökar för varje år. Reglerna för att bygga hus är hårda. Husen får inte vara högre än två våningar (ett hus får inte vara högre än en palm).

Det finns fler och fler skyltar där det står ”Tillträde förbjuden” eller ”Privat infart”. Men stränderna på St. Barth är alla allmänna.

Vid millennieskiftet fanns det ungefär 5 000 bilar på ön. 1960 fanns det bara runt 20 stycken. De flesta människorna gick och hade åsnor som bar packning. Vägarna har blivit fler och är i dag sammanlagt sextio km långa, de är gjorda av betong för att asfalt skulle smälta. Vägarna är långt ifrån platta och raka, den enda delen av ön som inte är så kullig och backig är St. Jean och det är där som flygplatsen ligger.

Det finns 22 stränder, de flesta har len finkornig sand. Vattnet är varmt och man kan ligga i och bada nästan hur länge som helst. En av de finaste stränderna är St. Jean vid flygplatsen (se bilden). Det är en lugn strand som inte har så höga vågor. Även fast det är turismen som ön lever av märks det inte så mycket. När man är på stränderna behöver man inte trängas, utan man kan ta den plats man själv vill ha.

St. Barth har under årens lopp drabbats av åtskilliga orkaner. Men några av dem har varit väldigt skadliga för ön. De som har varit på senare tid är Claus 1984 och Luis 1995. I början av september 1995 bröt Luis ut. Orkanen slog till väldigt hårt mot bland annat Antigua och Barbuda och förstörde många hus och hotell innan den nådde St. Barth. Den 3-4 september var St. Barthborna i full gång med att spika för luckor för fönster och dörrar och surra fast alla lösa föremål som man hade ute. I dag kan man förbereda sig när orkanen är på väg genom information om väderprognoser via satteliter. På kvällen den 4 mätte man vindstyrkor på 50 sekundmeter. Natten till den 5 september kom Luis och härjade över ön. De tio till tolv meter höga vågorna förstörde stränder, drog upp båtar på land, sänkte båtar och slet loss tak från hus. El- och telefonledningar som fanns ovan jord trasslades ihop som spindelnät. Åtskilliga hotell förstördes och flera blev aldrig återuppbyggda. Bara ett par månader innan Luis drog över ön blev Bruno Magras borgmästare. När återbyggnadsarbetet började efter orkanen vädjade Bruno Magras till öbefolkningen att hjälpas åt att bygga upp ön, det gjorde befolkningen också. Tack vare detta fina samarbete mellan St. Barthborna kunde man bygga upp ön igen. Från Guadeloupe kom brandmän och el- och teleinstallatörer för att hjälpa till. Tack vare dem hade St. Barth fungerande el- och telenät redan efter några veckor. De hotell, som återuppbyggdes, stod alla så gott som klara till sommaren 1996. Uppbyggnaden av det som förstördes av Luis gick väldigt snabbt på St. Barth, mycket beroende på den hjälpsamhet som finns på ön och att ön har det bra ekonomiskt. På andra öar, som också drabbades av Luis, finns det än i dag kvar rester av Luis förstörelser.
 

I diagrammet ovan kan man utläsa att vid 1800-talets början och fram till 1830-talet minskade befolkningen drastiskt. Detta var på grund av de dåliga förhållanden som rådde på ön. Många var tvungna att flytta till andra öar och många dog i de gula feberepidemier som härjade på ön. En ökning kom inte att ske förrän in på 1900-talet.

Bara nu på de senaste decennierna har befolkningstillväxten varit stor, mycket på grund av turismen. Bara från 1995 till förra året har befolkningen ökat med nästan 2 000 personer.